mudhoney's

Idag skulle jag köpa svarta strumbyxor. Helt sjukt att jag inte har det, alla har väl svarta strumpbyxor? När jag står där och försöker hitta ett par utan ränder, glitter, allmogemönster eller stora hål (ja det är sant, det finns sådanna med stora hål längst hela benen) så ser jag, i ögonvrån, att någon ställer sig bredvid mig och jag tittar av ren reflex ditåt för att under 1/5 sekund tänka att "va fan, henne känner jag igen". Innan jag hinner tänka längre så skriker hon rakt ut. Mitt på Kapp ahl och alla kunder stannar upp och tror väl att någon håller på att slå ihjäl sig. Det är inget fjortisskrik, ni vet sånt där hysteriskt, det är mer chockat och skräckslaget. Sekunden efteråt förstår jag att det är Stina.

Underbara fina Stina. Förmodligen den bästa vän jag någonsin har haft. För ungefär ett år sedan fick hon jobb ganska långt härifrån så hennes dagar började bestod av jobb och pendling. Den lilla tid hon hade över var sena kvällar. Den lilla tid hon hade över gick till hennes familj. I samma veva började jag skriva på min C-uppsats så i princip hela mitt liv ägnades åt den. Den lilla tiden jag hade över gick till min familj och min magkatarr. "Jag och Stina" rann lite ut i sanden. Det var inte alls meningen, från någons håll, det bara blev så. Vi hördes på mail några gånger där vi typ skrev "Jag saknar dig" med stora bokstäver a la fjortis men den det kändes bra, vi gjorde ju det.

Nu stod vi där på Kapp Ahl. Stinas skrik hade precis ekat klart och kunderna i butiken hade väl insett att det inte brann någonstans. Jag började återhämta mig från hjärstilleståndet men hjärtklappningen var kvar. Delvis för att jag blev livrädd för att hon skrek och delvis för att jag var så jävla glad att se henne. Vi fastnade där vid strumpbyxorna i säkert en halvtimme och allt kändes precis som förr.

Nu tänker jag vara hel oromantisk och avsluta här för jag, mitt nöt, glömde köpa saffran och snart ska jag hämta barnen och en kompis till Lia så att vi kan baka lussekatter.