mudhoney's

En header hade jag behövt... Den här är tråkig. Hur sjutton gör man en header utan photoshop? Av någon anledning så kan jag inte installera photoshop på den här datorn. Det är lite irriterande. Jag har Gimp men jag fattar ingenting av det. Det kan vara undermedvetet för att jag inte vill svika photoshop men snart undrar jag om jag inte får inse att photoshop inte vill installeras.

Nu ska vi äta mackor och spela Geni. Jag älskar fjällen. Varför flyttade jag från Dalarna? ( Ja just det, civilisation!)

Vi kom nyss hem från backen, idag tog det kanske en halvtimme innan Tilly började gallskrika av en anledning som bara hon vet om. Precis allt var fel och ingenting hjälpte. En gång tror jag att jag uppfattade någonting om att hon ville in på det svindyra caféet precis bredvid backen men där får man bara sitta om man köper något. Vi gick in på Ica Lindvallen och lät henne välja kex och då blev hon nöjd i några sekunder. Vi åkte hem istället.

Innan vi åkte så hade jag stoppat ner min mobil i min jackfika - under tiden som den hängde på kroken i hallen. När vi kom fram hittade jag inte den och jag började fundera på om jag hade tappat den när jag tog upp napparna ur fickan precis innan vi åkte. Jag hade alltså lite ångest över det men hoppades väl på att den skulle ligga vid vår parkering när vi kom hem. Precis innan vi svängde upp på parkeringen ringde min svåger efter den och kom direkt till mobilsvar - ångest delux direkt för jag vet ju att den var fulladdad och jag har haft klockren täckning hela tiden här uppe. Givetvis har någon tagit den och stängt av den. Helvetes skits jävla fan typ. Det blev knappast bättre av att Tilly fortfarande gallskrek och nu även Lia eftersom hon inte fick äta hur många kex hon ville (vi skulle hem om äta korv). Väl hemma låg givetvis inte mobilen på parkeringen och jag bokstavligen såg alla bilder och filmer härifrån försvinna. Fy fan vilken ångest. Jag letade igenom jackan ungefär hundra gånger men det kändes ganska lönlöst eftersom jag visste att den var avstängd och det kunde bara betyda en sak.

När vi kom innanför dörrarna så fortsatte barnen att skrika ikapp och jag var så arg/irriterad/frustrerad så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, dessutom var jag så varm så jag trodde jag skulle dö. Tilly klädde jag av och la i sängen så hon skulle lugna ner sig, samtidigt så la de andra Lia framför en film. När jag kom ner igen så står min svåger och känner på min jacka - " här är den ju" säger han och pekar på det som jag tror är min bröstficka. Jag som har känt igenom den 300 gånger säger bara "nä det är bara mitt pass". Han öppnar den och drar upp min mobil. Jag fattar ingenting - tills jag inser att jag har råkat stoppa den i en ficka på ärmen (jag hade ju inte på mig jackan när jag la mobilen i den). Jag köpte jackan i förrgår så jag hade ingen aning om att jag hade en ficka där. Men varför hade den inte ringt då? När jag kollade på den så stod det "SIM inaktivt". Varför? Just när jag var av med den. Full täckning hela tiden utom just när jag är av med den, vad är oddsen? Någon ville jävlas med mig, så måste det vara. Jag kände hjärtklappningen lägga sig, Lia hade slappnat av framför filmen och Tilly hade somnat i sängen där jag la henne. Nu äter Lia korv med min svägerska, min man och hans bror är iväg och handlar för att baka pizza ikväll. Nu ska jag också äta något tror jag. När vi kommer hem ska jag göra detox för nu börjar jag bli fet igen. Det är också lite ångest.

Jag måste ju vara världens sämsta business woman (fan vad det tar emot att särskriva). Jag startar en blogg och efter typ en vecka så låter jag bli att skriva på flera dagar. Tur att jag inte vill tjäna pengar på bloggen.

 

Vi har i alla fall varit på Österlen och firat jul. Min mormor har hus där. Dagen efter julafton åkte vi hem och lastade av julklappar och fyllde på med varma kläder. Efter en vansinnesfärd till Örebro (jag kanske går närmare in på den en annan gång men vi klarade oss bra, det var dock halt som satan och många olyckor på vägen) sov vi en natt där i min mans föräldrars hus ( ja jag vet att vi har släkten utspridd). På morgonen därefter åkte vi till Sälen och där är vi nu. Jag har bott 4 år i Dalarna så jag får mest nostalgitrippar av känslan av isbitar i näsan när man andas in genom den men Lia och Tilly är söderbarn och gnäller efter en halvtimme ute. Första dagen var vi i Lindvallen för att köra Pulkarace, Tilly invigde dagen med att köra huvudet i snön och sedan var den dagen förstörd. Idag var vi på Högfjället (vi bor mitt i mellan i min mans brors stuga. Ja jag sa ju att släkten är utspridd) och det gick betydligt bättre. Efter 1,5 timme var barnens tår kalla – trots nyinköpta ullstrumpor för 89 kr styck. Det sket 15 minuegrader helt i. Så vi åkte hem. Precis när det började kurra i magen på oss (efter att barnen hade fått värmd mat från igår för de skulle sova) så dog strömmen - i hela Sälen och stora delar av Dalarna. Det var tydligen någon ledning i Falun som hade gått av. Skit samma, det är helt ointressant. Vi var utan ström i några timmar och sedan kom den tillbaka. Annars hade vi väl fått sova i termobrallor eller startat kaminen (för DET är man ju sugen på när man har en klåfingrig tvååring i huset…). I alla fall, jag har inte kunnat ladda batteriet på min dator pga det här och sladden är ute i vardagsrummet. Jag sitter inne på mitt och Tillys rum och jag märker hur hon rycker till varenda gång jag skriver fel och hamrar hårdare på tangenterna så jag lägger ner det här. Jag skulle bara upplysa den lilla skaran läsare jag har fått att jag lever ;-)

 

Förrsten, de har en helt butik i Lindvallen med "Värsta svängen Hökarängen"-kläder. Jag är sugen på en knallturkos mössa. Det är lugnt, min jacka är brun och mina byxor vita.

Igår kom vi fram till Malmö efter en sjukt smidig tågresa. Tåget var knökfullt, ingen tyckte att det var intrssant att lämna plats åt en överpackad (som i mycket packning - inte full) mamma med två små barn så vi fick sätta oss i de där vagnarna som bara har nedfälldbara stolar längst sidorna. Det gick ändå så himla bra! Barnen lekte Mamma, pappa barn nästan hela resan och när de inte lekte så åt de äpple som jag hade tagit med. En enda gång blev Lia sur för att hon inte fick köpa något från serveringsvagnen men det gick över fort. Hallelujah.

En sak dock. Bredvid oss satt ett par (tror jag, de kände varandra i alla fall). Han satt på rätt håll och stirrade ut genom fönstret men hon satt på sidan så att hon tittade mot oss och hade ryggen mot honom. Hela resan så grät hon. Inte hysteriskt men tårarna rann och hade hon varit ljushyad så hade hon förmodligen varit helt rödmosig. Killen pratade knappt med henne, han köpte en kopp kaffe som han gav till henne utan att säga något och när hon spillde ut den (stackars tjej, som om hon inte hade nog liksom) så hämtade han servetter och torkade upp det. Fy FAN vad nyfiken jag var. Hemskt va? Men Gud vad jag ville veta vad som hade hänt. Och så är man sådär typiskt Svensk och vågar inte fråga hur det är med henne. Hade hon varit ensam hade jag nog kunnat gå fram till henne dock.
 
De håller på att bygga om Centralen så de hade satt upp en stor vit vägg för att man skulle slippa se alla byggsnubbar. På den väggen var det skrivet en massa saker som jag tror var sånt som brukar glömmas kvar på tågen (paraply, vantar osv. På marken hade de målat rutor här och där som det stod olika saker i; reflektionsruta, flirtruta osv. Sånt händer bara i Malmö. Det är en anledning till att jag älskar Malmö. Inte stelt, inte trist. Varmt (förutom temperaturen, det var iskallt) och konstnärligt. Älskade Malmö.

Det var ganska mycket snö i Malmö. Det funkar aldrig bra ihop med innerstan. Det hade kunnat vara vitt snölandskap i Malmö, istället var det grått med vitt i träden. Det är ungefär 10 cm grå slush - överallt. Mindre älskade Malmö.

När vi kom fram skulle vi ta bussen hem till min mamma. Bussarna går precis utanför Centralen och hela vägen hem till min mamma. Dessutom går bussarna var 7:e minut och kostar 18 kr. Som upplagt för att resten av vår resa skull gå smidigt. På vår hållplats var det tre olika linjer. När vi kom ut till bussarna så var det vår buss som skulle gå först och vi hade 1 minuts väntetid. Perfekt. Vår buss kom inte. De andra två bussarna kom istället - 3 gånger! Vår buss kom fortfarande inte. Lia, ville leka i snöslasket, Tilly sparkade konstant av sig sina stövlar, kastade ner mössan och sin mjukiskatt - i snöslasket. Där sprack den perfekta resan. Efter 25 minuter behagade bussjäveln dyka upp. På bussen hittade Lia en snäll tant att prata med och Tilly fortsatte att sparka av sig skorna. 10 minuter senare var vi framme hos mamma. Eller rättare sagt min lillasyster (9 år) för hon var ledig från skolan men mammas skola (lärare) kör på in i det sista så hon jobbade såklart.

Min mormor kom och passade barnen så jag och syster kunde åka in till stan och köpa de sista julklapparna sedan kom Syster Sol (johanna) och hennes dotter och mamma och hälsade på.

Idag ska vi fira jul med Johannas familj ( våra mammor är bästa vänner) och min bror + flickvän så nu ska jag slå in julklappen till Johannas dotter innan Tilly hittar den och river upp förpackningen :-/

Nä, mitt sista inlägg innan vi åker ska inte vara ett tävlinginlägg så jag bjuder på min utvärdering av året. Det är tredje året i rad som jag gör denna ( har haft den i bilddagboken förr) och jag vet inte vem jag har snott den av:

Utvärdering 2009

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag började träna på gym och så gav jag mig på att läsa juridik.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nä, knappast. Jag vet inte ens vad jag hade för några.

3. Blev någon av dina vänner förälder i år?
Ja, några.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nä.

5. Vilka länder besökte du?
Inga.

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha 2010?
Körkort.

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
30;e oktober, Jökententan.

8. Vad var din största framgång 2009?
Jag var en av de 26% som klarade Jökententan, det får jag vara nöjd med.

9. Största misstaget?
Att jag klantade bort nästan allt jag hade jobbat för med vikten.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Massa magkatarr och lungsäckinflammation igen. Men hyfsat friska ändå. Inte mycket feber/förkyldningar och sådär.

11. Bästa köpet?
Spikmattan, gymkort och min nya cykel.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Kläder och mat skulle jag tro.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Barnens framsteg, att det gick bra i skolan. Och att vi lärde känna alla våra grannar.

14. Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2008?
Coldplay – viva la vida.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag var nog varken eller, det var ett stressigt år (med undantag av världens slöaste sommar)

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Sovit.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Suttit uppe när jag borde ha sovit.

18. Hur tillbringade du julen?
Den har inte varit än men vi kommer att vara på österlen med min mamma, mina systrar och min mormor.

19. Blev du kär i år?
Nä

20. Hur många förhållanden?
Ett :-)

21. Favoritprogram på tv?
CSI

22. Bästa boken du läste i år?
Har inte läst mer än kurslitteratur.

23. Största musikaliska upptäckten?
Jag tror inte att jag har upptäckt någon i år… Calle i Idol var duktig i och för sig. Inget jag kommer lyssna på dock.

24. Något du önskade dig och fick?
Godkänt på Juridiken ;-)

25. Något du önskade dig men inte fick?
Målvikt.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

Vi bjöd grannarna på tårta sedan satt vi ute på gården hela natten och drack cider och åt godis.

27. Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Ja, jag skulle inte klantat mig med vikten.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Träningskläder. Jämt.

29. Vad fick dig att må bra?
Hm, jag vet inte, det har nog varit mest stress i år känns det som. Men, jag älskade att träna och hoppas att jag snart blir frisk så jag kan sätta igång med det igen.

30. Vem saknade du?
Stina.

31. De bästa nya människorna du träffade?
Emily tror jag kan bli en bra kompis.

32. Årets sötaste?
Mina barn ju

33. Årets hetaste?
Min man!

34. Årets största kärlek?
Min man!

35. Årets besvikelse?
C-uppsatsen som visserligen blev godkänd men som hade kunnat bli så mycket bättre och jag för att jag gick upp i vikt.

36. Årets bästa?
Bästa vad?

37. Årets snällaste?
Många snälla men i år var det nog Jenny. Hon ställde upp mycket för oss.

 

”Jag är med och tävlar i Carolinas Julkalender om ett Presentkort på 500 kr hos Buffis Barnkläder! Var med och tävla du också!”

Julen ska vara lugn och mysig, eller hur. Imorgon åker jag och barnen till Malmö för att sedan åka vidare till Österlen dagen innan julafton. Maken jobbar så han kommer dit på julaftonsmorgon. Det ska bli intressant att se hur smidigt det kommer att gå med allt snökaos. Dagen efter julafton åker vi tillbaka hem över dagen för att tvätta, packa nya kläder, lasta av julklappar osv och sedan åker vi vidare till Sälen. Vi mellanlandar i Örebro en natt för det blir lite långt att åka annars. Fan, det här är som upplagt för stressmage.

Idag har jag tvättat allt som vi ska ha med oss till Malmö. Även det mesta som ska med till Sälen. Ett litet, litet dilemma är dock att att jag inte kan packa ner det än för det är fortfarande inte torrt. Tåget går imorgonbitti. Jag får ställa klockan för att gå upp och packa, underbart. Planering kallas det. Jag skyller det på att jag var ute och åkte pulka med barnen (i en timme tills jag och Lia tröttnade på Tilly som bara gnällde och ville gå in).

Nu ska vi kolla på Next.

Jag tror att jag lyckades rädda håret! Jag åkte till Ica imorse ( glamouröst va?)  och köpte en blond färg som gav lite hopp. den kändes lite seriös liksom. Sedan köpte jag en billig mörkröd färg  för säkerhets skull, om allt gick åt helvete typ. Men nu är det ljusare och mindre gult i alla fall, jag tror att jag ser normal ut igen :D.

En annan gul sak. Ikväll ska jag ( egentligen vi men vi har ingen barnvakt så maken får stanna hemma) på julfest hos en kompis. Efter att jag hade tackat ja till inbjudan fick jag ett sms om att jag hade blivit tilldelad att baka majsbröd. Jaha, ja. Litar de verkligen på mig när det gäller bakning? Jag har storslagna idéer men det blir ju sällan riktigt bra. Jag googlade efter bilder på majsbröd och klickade på den som såg godast ut, det receptet fick det bli, man äter ju med ögat, eller hur? Nu står det två nybakta majsbröd på min spis. De är inte riktigt lika snygga som på bilden men ändå helt ok, de har den där hembakta looken liksom. Men de ser ut som sockerkakor typ, ska det vara så? Jag ringde nyss min svärmor för att fråga, hon brukar ha koll. Tyvärr svarade hon inte så jag är on my own. Det är lite lockande att skära en skiva och se om det är ätbart men det kanske ser lite knäppt ut om jag kommer dit med ett skuret bröd? Äh, om de gillar det så säger jag att jag har bakat det, om de tycker att det är äckligt så säger jag att jag köpte det på vägen ;-)

Jag har alltid varit väldigt ljusblond. De senaste 10 åren ( förrutom en period mellan 18 och 20 när jag mest hade rött/svart/mörklila) har jag blonderat det nästan vitt. Lite punk sådär som Debbie Harry typ (eller som Courtney Love när jag var typ 16-17). Det har aldrig varit några problem, det har alltid blivit vitt av vanlig blondering. De senaste två-tre gångerna har det blivit gult/orange. Vad i helvete innebär det? Det innebär att håret är mörkt, eller hur? Jag är inte blond längre, eller hur? Nu sitter jag här och är orange i håret, jag känner mig som en idiot. Imorgon ska jag på julfest, jag kommer att se ut som en apelsin. Just nu lutar det åt att bli 18 år igen och färga det mörkrött, jag har ändå inte så långt hår, jag kan vara blond igen till sommaren. Jag ska sova på saken. Rött hår är väl bra? God jul liksom.

Kommer mina barn att känna igen mig? Nä jag ska sova på saken.

Idag skulle jag köpa svarta strumbyxor. Helt sjukt att jag inte har det, alla har väl svarta strumpbyxor? När jag står där och försöker hitta ett par utan ränder, glitter, allmogemönster eller stora hål (ja det är sant, det finns sådanna med stora hål längst hela benen) så ser jag, i ögonvrån, att någon ställer sig bredvid mig och jag tittar av ren reflex ditåt för att under 1/5 sekund tänka att "va fan, henne känner jag igen". Innan jag hinner tänka längre så skriker hon rakt ut. Mitt på Kapp ahl och alla kunder stannar upp och tror väl att någon håller på att slå ihjäl sig. Det är inget fjortisskrik, ni vet sånt där hysteriskt, det är mer chockat och skräckslaget. Sekunden efteråt förstår jag att det är Stina.

Underbara fina Stina. Förmodligen den bästa vän jag någonsin har haft. För ungefär ett år sedan fick hon jobb ganska långt härifrån så hennes dagar började bestod av jobb och pendling. Den lilla tid hon hade över var sena kvällar. Den lilla tid hon hade över gick till hennes familj. I samma veva började jag skriva på min C-uppsats så i princip hela mitt liv ägnades åt den. Den lilla tiden jag hade över gick till min familj och min magkatarr. "Jag och Stina" rann lite ut i sanden. Det var inte alls meningen, från någons håll, det bara blev så. Vi hördes på mail några gånger där vi typ skrev "Jag saknar dig" med stora bokstäver a la fjortis men den det kändes bra, vi gjorde ju det.

Nu stod vi där på Kapp Ahl. Stinas skrik hade precis ekat klart och kunderna i butiken hade väl insett att det inte brann någonstans. Jag började återhämta mig från hjärstilleståndet men hjärtklappningen var kvar. Delvis för att jag blev livrädd för att hon skrek och delvis för att jag var så jävla glad att se henne. Vi fastnade där vid strumpbyxorna i säkert en halvtimme och allt kändes precis som förr.

Nu tänker jag vara hel oromantisk och avsluta här för jag, mitt nöt, glömde köpa saffran och snart ska jag hämta barnen och en kompis till Lia så att vi kan baka lussekatter.

Övertrött trotsig två-åring som nog puttade och/eller rev varenda unge på öppna förskolan idag. Jag tror inte att jag behöver utveckla det mer.

Eller jo förresten. Kaxig, tjatig och känslig 4-åring som helt plötsligt inte går att lägga längre.

Det är för ljust/för mörkt/för många troll/för tyst/Tilly snarkar/ det är ful färg på väggarna och hon vill måla om/ hon är SÅ sugen på tuggummi/ hon måste se ett jätteviktigt program på TV/ hon längtar efter sin kusin (som hon träffar så sällan att hon knappt vet namnet på honom)/ ett spöke har trollat bort hennes säng, osv osv osv.

Det började väl så smått med spöken i somras men den senaste månaden har det eskalerat något extremt! Det GÅR inte att diskutera med en 4-åring som har bestämt sig för att inte förlora en kamp. I Stora trotsboken (som jag inte har, jag hittade ett utdrag från nätet) hittade jag en beskrivning på en typisk 4-åring - klockrent, nästan varenda grej stämde in. Jag hoppade högt av förtjusning och tänkte att; Nu kommer ju lösningen på det stora problemet också - men icke: Det finns ingen lösning. De behöver bråka med oss och driva oss till vansinne, det är utvecklande för dem, de behöver motståndet. Men va fan.


I alla fall, efter en stunds argumenterande så kommer man överens om att hon ska sova om hon får ha en julstjärna tänd och att vi SKA måla om i henne rum men inte inatt (det var planerat sedan innan) - skitbra, godnatt Lia, sov gott, vi ses imorgon. *blåögd jag*

Plötsligt ropar hon igen och jag går in:

Lia: - "Mamma, jag ska bara säga en till jätteviktig sak, ehm, ehm, ehm (tystnad) jag börjar på L och Tilly börjar på T! Och mamma vet du, jag har faktiskt.....jätteont i mitt ben (standard här, alltid ont i benet)

Jag: -"Ja men vilken tur att du ska sova nu då så att du kan vila benet... "

Lia: - "Jo men jag måste faktiskt, faktiskt, faktiskt kissa också (går ju inte att neka en 4- åring som har varit blöjfri på dagen sedan hon var 2,5 år och nu ÄNTLIGEN har gett upp nattblöjan, så det är bara att ta upp henne...)

Jag: "Så, har du gjort allting och berättat allt nu så du kan sova då Lia?"

Lia: - "Ja, eller nä, jag ska bara säga en sak till.....( långt velande) Jo! Jag älskar dig mamma"

Jag: - " Åh, vad du är söt, jag älskar dig m..." *avbruten*

Lia: - "...och jag älskar Tilly, och pappa och mormor och morfar och farmor..." (osv, drar upp hela släkten och alla vänner).

Lia fyllde ganska nyligen 4 år och då fick hon en jättefin dock av min mamma och min mormor. 80 cm lång är den så den kan ha barnens egna gamla kläder, hur smidigt som helst för man slipper alla fula dockkläder.




Dockan fick, inte helt oväntat, namnet Isabella och hon sover med Lia varje kväll. Isabella är en lära-gå-docka, man kan alltså dra henne i armarna och vagga lite diskret och så ser det ut som att han går efter en. Perfekt. Det kunde knappast bli bättre. Jag har bara ett litet problem med Isabella. Hon är 80 cm, dvs ungefär som en 1-1,5-åring. Hon har hår som en 5-åring och hon har proportioner som en 5-6-åring. I alla fall när hon har kläder på sig. Men:



NAKENCHOCK!!!!



Hon har ju bröst!? Och midja!? Och höfter (jättebreda höfter)?! Hon ser ut som en 18-åring - på 80 cm - med " jag har fött 5 barn-höfter" :-o

 

Titta så tjusigt :D Det ser ut som att jag bor mitt ute i skogen ( vilket jag tack och lov inte gör). Synd på lycktstoplen bara, den avslöjar civilisationen. Och papperskorgen men den ser nog bara jag, för att jag vet att den finns där.

Herregud! Jag kom precis på mig själv när jag fotograferade utsikten för att den var så himla fin. Jag ÄR ju gammal. Snart kommer jag väl börjar prata väder med pensionärsgrannarna också.

Men det var en skitfin utsikt så jag måste lägga upp bilden sen.

Det där med att sova, skit i det, jag får jobba på det. I alla fall, jag ska göra ett förtydligande. Mina barn heter inte Lia och Tilly. Jag heter inte Mudhoney heller. Jag har en jätteovanligt namn. Så vanligt att det bara finns jag som heter så. Googlar man på mitt namn så är det jag som får stå för allt (googla gärna Mudhoney dock för det är ett sjukt bra band). Googlar man mina barns namn så kommer det upp en bild på dem när de matar ankorna. Bilden är från deras dagis hemsida. Vi är alltså lätta att hitta och så vill jag inte ha det. Jag ska inte mordhota någon eller så men det känns ändå bättre att inte skylta med våra namn och allt. Därför är vi Mudhoney, Lia och Tilly här. Maken har vi inte döpt än.

Så ni som känner mig behöver ju inte skriva mitt namn i kommentarerna för då har jag hittat på löjliga namn till oss helt i onödan.

Idag fick jag höra att jag är gammal. Vi har precis blivit ihopbuntade för att göra grupparbeten i skolan så vi är 5 pers som inte känner varandra sådär jättebra. Idag frågade en av tjejerna mig hur gammal jag var och jag svarade att jag precis har fyllt 27.

-   "Shit, då är ju du gammal!!" Utbrister en annan tjej (som nyss hade berättat att hon är född i december 1983, dvs mindre än 1,5 år yngre än mig).

Men hallå?

Jag sa inget men sedan var jag ju tvungen att öppna käften och undra hur hon tänkte.

-”Jo men du har ju barn liksom….”

Men hallå?

På vilket sätt gör mina barn mig gammal i jämförelse med någon som är ETT år yngre än mig?

Sedan gick jag hem och tittade på bilder från hur jag såg ut innan barnen kom. Jag har snyggare kropp nu men jag ser fan ganska gammal ut i ansiktet. Jag måste sova mer. Jag är inte gammal.

Lia  var på 4-årskontroll på BVC igår. Redan igår imorse hade hon deklarerat att hon minsann inte skulle ta någon spruta och att hon verkligen, verkligen inte skulle mäta sig. Däremot var hon helt ok med att hon skulle lägga pussel ( som på 3-årskontrollen för den mindes hon) och rita streckgubbar. Att hon skulle rita streckgubbar visste jag för det hade jag hört att man gör på 4-årskontrollen så självklart så fick jag sätta mig kvällen före, innan läggdags och kolla så hon verkligen kan det för jag minns inte sist vi ritade ihop. Det blev en typisk huvudfoting med långt hår ” som en prinsessa” och jag behövde alltså inte skämmas för att jag inte ritar med mitt barn tillräckligt mycket. Perfekt. Inte för att det spelar någon roll om hon inte hade levt upp till en ”4-åringsnivå” men av någon sjuk anledning så blir det alltid lite prestige med årskontroller på bvc.

 

Igår då. Jag hämtade barnen på dagis och Lia berättade återigen att – mäta sig kunde jag bara glömma. Att hon skulle slippa spruta hade jag redan lyckats övertyga henne om. Framme på BVC plockade tanten fram en väska med Pippi på.

 

-Vet du vem den här flickan är? Och innan Lia ens hinner öppna munnen så bufflar sig Tilly fram till väskan och gapar” Pippi långtumpa!!!!”

Ja skitbra Tilly, du får vänta 2 år på din 4-årskontroll och så fick hon ett tråkigt playmobilhus att leka med ( kul i ungefär 22 sekunder).

 

 

Lia blir ombedd att rita en gubbe på ett papper (yes, den kan vi!) så hon greppar pennan och skriver sitt namn, baklänges men va fan, och bvc-tanten studsar högt av förtjusning. Lia fortsätter sedan att rita en gubbe, eller prinsessa som hon föredrog att kalla den. En jättefin huvudfoting med långt hår blev det och just när jag skulle spricka av stolthet börjar hon febrilt dutta med den röda pennan över prinsessans ansikte och ner över pinnbenen. – ”Vad gör du nu för något!?” - ”Regnar det?”- försöker den pedagogiska bvc-tanten med.

 

– ”Nä, det är blod”, säger Lia.

 

Men va faaaan, det som hade gått så bra, jag liksom såg OK-stämpeln framför mig och så gör hon en nedblodad prinsessa. Skit också. Vilka psykologiska slutsatser tänkte bvc-tanten dra nu då?

 

– ”Det är blod, hon har skadat sig på sitt jobb” fortsätter Lia.

 

Hon brukar skylla det mesta på ”sitt jobb” och ”sin skola” nu för tiden. Så fort något händer så har det hänt där och så har ”Isabella, Sissi och Bischi” varit uppviglare. Underbara fantasivärld men det såg nog inte så himla bra ut. Det är bara att hoppas på att bvc-tanten har träffat på fantasifulla 4-åringar förr.

 

Efter den morbida teckningen var det dags för syntest. Lia fick ett ark med bokstäver. Tanken var att bvc-tanten skulle peka på en bokstav på syntesttavlan ( nä jag vet inte vad den kallas) och sedan skulle Lia peka på rätt bokstav på arken för att visa att hon kan se. Så blev det inte. Lia la arket åt sidan och började istället läsa rakt ut vad det stod: ”H, T, O” osv. Jag sprack av stolthet igen. När hon kom till V så sa hon ” A upp och ner” för hon kan inte V men jag tyckte att hon var ganska påhittig :-) Underbara älskade 4-åring.

Eftersom jag har så många olika bloggar som handlar om olika saker så tänkte jag försöka organisera mitt liv och samla allt på ett ställe. Det här får bli min blogg. Efter senaste datorkraschen blev jag av med photoshop så tillsvidare får ni stå ut med den här gratisbloggdesignen som jag hittade på designabloggen.se