mudhoney's

Nu är det tufft. Nu är det sådär tufft att det bara säger stopp och allt känns verkligen helt åt helvete. Det var längesedan jag kände såhär...Vet inte om jag någonsin har gjort det. Det har kanske varit på gränsen men nu är det verkligen illa. Jag sitter och kollar på jobb i städerna som vi kommer ifrån, jag vet inte om jag vill vara kvar här. Den känslan har jag visserligen haft många gånger men nu är det så starkt. Det är så tufft att inte kunna känna sig som hemma och det är så tufft att inte vara självklara någonstans. Alla samlas på kalas i våra hemstäder, de ringer med högtalarfunktion och säger att det bara är vi som saknas. Jag vet att de gör det av välmening men det gör lika ont varje gång. Tänk att bara kunna svänga innom mamma/mormor eller barnens kusiner/farbröder osv. Tänk att inte behöva göra världens grej av det utan bara liksom...göra det. En timme eller något. Så enkelt det skulle vara. Och så skönt att ha den tryggheten, att kunna betyda så mycket för någon som betyder så mycket för en själv och ha det så tillgängligt. Fan vad folk verkar underskatta det, de som har det. Här är det inte så och det kommer aldrig att bli så heller, vi kommer alltid att komma, i bästa fall, i andra hand här. Och det är jobbigt. Egenltigen har vi bara varandra.

Just nu är det extra tufft eftersom jag har ett riktigt helvete på jobbet. Det är så illa att jag hade sagt upp mig imorgon om jag hade haft råd. Det har hänt grejer den senaste veckan som är riktigt påfrestande. Min chef har inte riktigt skött sig och nu klampar hans fru (som också äger företaget) in. Troligtvis är hon bitter för att hon har blivit av med jobbet (bara mina spekulationer men hur kan man gå från att jobba jämt till att kunna komma till vårt kontor jämt? Samtidigt som deras privatekonomi är i gungning) och att hennes man inte riktigt har skött deras företag så himla effektivt. Jaaa, vi har varit ganska flexibla men jag har fått jävligt mycket gjort och jag har gjort det jävligt bra. Men vi kan sammanfatta det med att förutsättnignarna ärndras radikalt. Vi får inte hälsa på varandra privat, vi får inte skriva PM med vilket typsnitt vi vill, det ska vara på hennes sätt. Vi ska S-T-Ä-M-P-L-A in och sitta på kontoret hela dagen, vi får inte ha på oss vad vi vill längre och hon ska omorganisera sönder allt. Jag får så mycket skit så det är ett under att jag kan stå upp efter en vecka med kritik och kränkningar. Jag har stressymptom som känns direkt farliga ( tappar ord, minne, sammanhang och skriver helt plötligt så illa att jag skäms). Dessutom har jag sån magkatarr att jag tror att jag snart spyr blod. Hon är hemsk, vidrig och hon ÄLSKAR sig själv så hon kommer aldrig att sluta. Jag önskar att jag kunde beskriva bättre för att kunna förmedla hur sjuk hon är men jag har tystnadsplikt och vill inte avslöja vem jag är heller. Men vi kan ju säga såhär att jag ringer facket på måndag, tar inget skit från henne och om hon vill sparka mig för det så är hon mer än välkommen. Jag kommer att söka nytt jobb i alla fall.

När det är såhär på jobbet så påverkar det tyvärr allt annat med för jag får ingen paus. Min vapendragare på jobbet är i samma sits och messar och ringer om det hela tiden, även när jag är ledig så jag får inte en chans att släppa det. Men vi behöver prata av oss, vi är i samma sits. Jag är så jäkla glad att jag har henne. Och jag är så jäkla glad att jag har min man för han känns som min enda trygghet just nu.

Jag HATAR verkligen att det är måndag imorgon. Hatar det.

Jag undrar om nån ser
Undrar om nån ser
Att clowner inte ler
Jag undrar om nån hör
Undrar om nån hör
Att explosioner inte stör
Eller är allt bara cyniskt av ensamhet?
Vill så gärna tro
Men I den film som liknar den som finns
Börjar resan nu gå mot ett slut
För hjältarna har redan dött
Av avundsjuka, svek och sorg

Så vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Jag har varit ute och powerwalkat en timme i solen. Det var mysigt, skönt men ganska tråkigt.

Idag satt jag och googlade efter utflyktsmål i vår närhet. Hittade den här beskrivningen:

"Hallands största ek. Eken är mellan 500 till 600 år gammal. Den är 8,33 meter i omkrets och har en diameter på 2,65 meter. Det berättas att man en gång dukade ett bord för sju personer inne i den stora eken."

Shit vad coolt tänkte jag och föreställde mig värsta Nalle Puh-trädet med guldiga blad i höstsolen, kanske en liten upptrampad stig som visar den enorma turismen som detta fantastiska träd drar till sig.

Typ:


Jag försökte googla för att se om det fanns några bilder men mystiken kring detta träd var stor. Det fanns inga bilder alls. Nu vet jag varför. Hade det funnits en bild så hade ingen åkt och kollat på trädjäveln.


Så med detta inlägg vill jag bara hjälpa att som googlar på SKOGSGÄRDESEKEN att se att det är en STUBBJÄVEL. Ingenstans i turistguiden stod det att "trädet" var dött sedan hundra år tillbaka.

Visst, det är ganska coolt och det är en väldigt imponerande stubbe ( den är absolut 2,65 cm i diameter men det är faaaan ungefär vad den är hög med) men det är som sagt en stubbe och inget träd.

Jag väger förresten 80 kilo, hipp, hipp hurra. Jag är ganska bra nu.

Gaaaaaaaaaaaah. Jävla skit på mitt jobb igen. Jag blir så trött. Jag hade verkligen behövt få ur mig allt men det går ju inte. Sneglar ärligt talat på ams.se fast att jag inte vill. Mitt jobb ÄR så himla bra egentligen men det är de här jävla anhöriga som är helt dumma i huvudet.

Hurra, vad jag är bra. Nu är jag inne i en såndär bra period när jag inte fuskar och verkligen räknar och väger allt! Synd bara att jag precis kallade det för "period". Jävla hjärna. Typiskt. 81 kilo står vågen på nu. Det är fan inte ok men påväg åt rätt håll.

Jag har skoproblem. Allvarliga skoproblem. Jag tycker inte att skor är snygga. Eller jag tycker att en viss stil av skor är snygga men de skorna funkar inte när jag jobbar, då måste man kunna ha skor som är lite "finare". Jag har kollat igenom 70 sidor skor på ellos.se men jag är inte kär. Ingenting funkar till tajta jeans/leggins/svarta chinos. Allting är ugly och tantigt. Precis som väskmodet.

Alltså, igår uppenbarade sig ett helt nytt problem för mig. Jag har precis ansökt efter personal till en av våra verksamheter. Jag satte ut en annons på arbetsförmedlingen och ställde ett krav (förutom ett par önskemål om personlighet). Tror ni inte att 100 av de 150 som sökte inte uppfyllde detta kravet?! Hur dumma är folk? Om jag säger att det är ett krav att vara utbildad så är det ju det. Jag kallade några på intervju men i princip alla var helt hjärndöda, vad är det för fel på människor som väljer vårdyrken? Är det att det är enkelt att få en titel? Inte alla givetvis, vi har flera fantastiska människor anställda. Det är kanske ingen av dem som kommer att komma med någon relativitetsteori men vad fan, det är ju sååå "1915" ändå. Så igår, när jag stod i affären och kolade vilken skinka som innehöll minst kalorier så ser jag hur det kommer en kille emot mig, jag reflekterar inte direkt över det men så märker jag att han tittar på mig så jag kollar snabbt åt sidan och tyckte att jag kände igenom honom. Kunde dock inte placera varifrån men han såg knepig ut. Typ glad men osäker. Tittar tillbaka på skinkan och låter killen gå förbi för att sedan svänga runt en hylla - då inser jag att han har varit hos mig på intervju (och inte fått jobbet sen). Hur dum kände inte jag mig? Så himla obekvämt. Och så såg han sådär glad ut också, han måste hata mig.

Jag är så kass på att blogga på helgen, jag har liksom fullt upp med att göra ingenting! Nu är jag tillbaka på jobbet och här har jag också fullt upp med att göra ingenting men här sitter jag framför en dator medan jag inte gör någonting ( det är faktiskt inte helt sant det här men det är väldigt lugnt emellanåt). I alla fall, jag har en stor nyhet: JAG KLARADE MIG I HELGEN!!! Jag flippade inte ur och jag höll mig inom min kalorigräns - trots att vi hade folk här både fredag och lördag. I am GRYM! Och det märks på vågen, tyvärr så ser jag ingenting men det kommer väl. I morseåt jag en så himla god frukost! Jag älskar ju Mezeyoghurt men kalorierna drar iväg ganska snabbt där eftersom det är 120 kcal/100 gram. Och 100 gram är ingenting. Så idag tog jag 100 gram meze och fyllde på med 200 gram av den där miniyoggin björnbär med typ 35 kcal/ 100 gram. Och så hade jag på linfrön och 70 gram blåbär. Hallelujah! Idag har jag med mig en grym matlåda också så nu går jag här och längtar till lunchen, fast att jag inte är hungrig än. Jag tog bild och allt men den den där blogg esse-appen är ju helt jävla värdelös så den funkar inte längre. Får se om jag kan få in den på något annat sätt sen. För jag vet att ni vill se den ;-)

Den här videon har cirkulerat på facebook i några månader nu och alla är helt jävla uppspelta. Alltså, det är ju coolt. Som fan. Och det är svårt att inte bli berörd på något sätt. Men är det bara jag som INTE hade velat gifta mig med en kille som kommer på idén? Jag tycker att det känns jävligt osmakligt. Speciellt när han själv börjar dansa "I got one more thing for you. Hit it".

Jag är HELT off. Jag har ett stort problem på mitt jobb. Tyvärr är det så jävla känsligt att jag inte kan skriva exakt vad det handlar om men jag önskar att hela världen kunde få veta hur det verkligen går till. Tyvärr kommer det alltid att vara såhär och det finns ingenting man kan göra åt det. Det är alltså inte vi som gör något fel utan anhöriga till våra kunder som ställer helt orimliga krav. Får de inte som de vill så byter de leverantör och hotar med att svartmåla oss inför alla de känner. Typ så. Och deras krav är egentligen inte olagliga men vi skulle se väldigt oseriösa ut om vi gjorde som de sa. Och den här skiten är jag verksamhetschef för så det ligger liksom lite på mig. Och vi är ju beroende av kunder för att fortsätta. Äh, det är inte kul just nu. Tur att det är HELG. Jag ska ta med mig barnen till Malmö och passa mina syskon för mamma ska ut och svira. Det kommer bli skitjobbigt, jag får panik av en massa barn men det är bara en dag och ska ska försöka muta dem. Nu ska jag svara på 18 frågor till en grej på jobbet, sedan ska jag dammsuga och gå hem!

Det här var ju verkligen jätteviktigt. Verkligen precis lika viktigt som det här. Bra att de fokuserar på de verkligen stora problemen i samhället. Verkligen.

Det kom förresten en kille på arbetsintrevju idag. Anledningen till att vi tog in honom på intervju var för att han hade rätt utbildning, körkort och intressanta projekt i utbildningen, de följde liksom ett mönster och det är ovanligt - tyvärr!

I alla fall: Han hade sex pistols-t-shirt, mössa, långt hår, slitna jeans och piercing i näsan. Min första tanka var ju såklart HU -jävla-RRA!!! tills jag insåg att det här kommer inte våra uppdragsgivare bli sådär jättenöjda över (om de får reda på det) för piercingar är ganska förbjudet för just den här personalen. Sedan började fundera lite. Varför kommer man till en arbetsintervju på det sättet? Är det för att man inte bryr sig och egentligen skiter i om man får jobbet eller inte? Eller är det för att man så stenhårt vill vara sig själv och köra på sin egen stil? Och tycker att det är så mycket viktigare än vad en arbetsgivare säger, så man liksom bara kör sin grej och hoppas att någon tar en för man är tillslut? Är det alternativ nummer två så är jag så sjukt imponerad för det är precis den där arbetsgivaren som jag vill vara. Som låter alla vara sig själva och köra sin stil.

Men. Så facebookade jag killen. Alltså. Fan, jag kan inte anställa honom. VARFÖR har personer som söker jobb öppna loggar?!

Idag har vi arbetsintervjuer på mitt jobb, vi behöver anställa nya timvikarier. Jag är verkligen en helt världelös verksamhetschef, jag vill ju anställa alla! "Stackars dig, klart du ska ha jobb!". Men så kan man inte göra. Hon som var här nyss var så nervös så hon höll på att börja gråta. Men hon hade inte någon utbildning och det måste man tyvärr ha, inte våra krav, våra uppdragsgivares krav.

Fick en sån ångestupplevelse idag. En föredetta vän (kan dra den historien när jag inte är jättekissnödig och borde gå och lägga mig) träffade min man idag och sa att hon tog bort mig från facebook för att jag la ut hela mitt liv där och hon pallar inte se det för att hon inte får vara en del av det.

Vadå "lägger ut hela mitt liv på facebook?!" Jag vill inte vara den som lägger ut hela mitt liv på facebook. Jag fick sån god lust att ta bort hela min sida med en gång. Jag har inte alls tänkt så. Jag samlar inte på vänner så de vänner jag har är personer jag känner. Jag lägger upp mycket bilder, det skulle jag inte gjort om jag inte kände alla jag är vän med. Men jag fick ändå en obehagskänsla. Är jag den där som folk snackar om och säger " Jag fattar inte att hon lägger ut hela sitt liv på facebook!?". Är det jag?!

Så jag var på väg ner för trappan för att stänga av min sida. När jag insåg att, om jag stänger av min facebooksida; Vem skulle komma ihåg mig då? Ångestattack för andra gången idag (tredje om man räknar viktångesten men den är liksom konstant). Allt man gör, i grupp, planeras på facebook. Skulle någon komma ihåg mig om jag inte fanns där då? Skulle någon verkligen lyfta luren och ringa mig? Jag blir nästan lite sugen på att testa.

Amen jag vet!

Såhär är det. För att gå ner med lchf (om man inte heter som jag då...) så ska man äta max 20 g kolhydrater om dagen. För att stå till och fortfarande äta lågkolhydratkost ska man äta max 100 gram om dagen. För att gå ner med kaloriräknande så ska jag äta 1300 kalorier om dagen. Men om jag då äter 1300 kalorier med max 100 kolhydrater om dagen så borde det bli skitbra!

Jag önskar att jag inte hade behövt bry mig. GUD vad jag önskar att jag bara kunde äta vad jag ville. Men det här är mina jävla gener och som min mamma sa idag, när jag ringde och var knäckt över allt, så har vi tyvärr detta i våra gener. Men vi har i alla fall inte en massa sjukdomar som Cancer och sånt i släkten. Och det ska man ju vara glad för.

Jag är så himla glad just nu. Gud vad jag är GLAD.

Men jag KAN om jag vill. Jag ville bara hitta ett sätt där jag inte behövde vara hungrig....