mudhoney's

Nu är det tufft. Nu är det sådär tufft att det bara säger stopp och allt känns verkligen helt åt helvete. Det var längesedan jag kände såhär...Vet inte om jag någonsin har gjort det. Det har kanske varit på gränsen men nu är det verkligen illa. Jag sitter och kollar på jobb i städerna som vi kommer ifrån, jag vet inte om jag vill vara kvar här. Den känslan har jag visserligen haft många gånger men nu är det så starkt. Det är så tufft att inte kunna känna sig som hemma och det är så tufft att inte vara självklara någonstans. Alla samlas på kalas i våra hemstäder, de ringer med högtalarfunktion och säger att det bara är vi som saknas. Jag vet att de gör det av välmening men det gör lika ont varje gång. Tänk att bara kunna svänga innom mamma/mormor eller barnens kusiner/farbröder osv. Tänk att inte behöva göra världens grej av det utan bara liksom...göra det. En timme eller något. Så enkelt det skulle vara. Och så skönt att ha den tryggheten, att kunna betyda så mycket för någon som betyder så mycket för en själv och ha det så tillgängligt. Fan vad folk verkar underskatta det, de som har det. Här är det inte så och det kommer aldrig att bli så heller, vi kommer alltid att komma, i bästa fall, i andra hand här. Och det är jobbigt. Egenltigen har vi bara varandra.

Just nu är det extra tufft eftersom jag har ett riktigt helvete på jobbet. Det är så illa att jag hade sagt upp mig imorgon om jag hade haft råd. Det har hänt grejer den senaste veckan som är riktigt påfrestande. Min chef har inte riktigt skött sig och nu klampar hans fru (som också äger företaget) in. Troligtvis är hon bitter för att hon har blivit av med jobbet (bara mina spekulationer men hur kan man gå från att jobba jämt till att kunna komma till vårt kontor jämt? Samtidigt som deras privatekonomi är i gungning) och att hennes man inte riktigt har skött deras företag så himla effektivt. Jaaa, vi har varit ganska flexibla men jag har fått jävligt mycket gjort och jag har gjort det jävligt bra. Men vi kan sammanfatta det med att förutsättnignarna ärndras radikalt. Vi får inte hälsa på varandra privat, vi får inte skriva PM med vilket typsnitt vi vill, det ska vara på hennes sätt. Vi ska S-T-Ä-M-P-L-A in och sitta på kontoret hela dagen, vi får inte ha på oss vad vi vill längre och hon ska omorganisera sönder allt. Jag får så mycket skit så det är ett under att jag kan stå upp efter en vecka med kritik och kränkningar. Jag har stressymptom som känns direkt farliga ( tappar ord, minne, sammanhang och skriver helt plötligt så illa att jag skäms). Dessutom har jag sån magkatarr att jag tror att jag snart spyr blod. Hon är hemsk, vidrig och hon ÄLSKAR sig själv så hon kommer aldrig att sluta. Jag önskar att jag kunde beskriva bättre för att kunna förmedla hur sjuk hon är men jag har tystnadsplikt och vill inte avslöja vem jag är heller. Men vi kan ju säga såhär att jag ringer facket på måndag, tar inget skit från henne och om hon vill sparka mig för det så är hon mer än välkommen. Jag kommer att söka nytt jobb i alla fall.

När det är såhär på jobbet så påverkar det tyvärr allt annat med för jag får ingen paus. Min vapendragare på jobbet är i samma sits och messar och ringer om det hela tiden, även när jag är ledig så jag får inte en chans att släppa det. Men vi behöver prata av oss, vi är i samma sits. Jag är så jäkla glad att jag har henne. Och jag är så jäkla glad att jag har min man för han känns som min enda trygghet just nu.

Jag HATAR verkligen att det är måndag imorgon. Hatar det.