mudhoney's

För några veckor sedan läste jag om ett barn som dog för att han inte fick en transplantation han behövde. I samband med artikeln fanns en länk till socialstyrelsens donationsregister. Jag, som var lite tagen av artikeln, klickade på länken men hade samtidigt för mig att jag redan var anmäld. Jag skrev in mig i alla fall - med en liten klump i magen. Jag menar, man vill ju inte föreställa sig att det ska behövas. När jag var färdig kom jag att tänka på den lilla pojken och att det troligtvis inte hade hjälpt honom om mitt hjärta hade funnits tillgängligt, det måste ju vara för stort... Alltså bara att tänka tanken.... Jaja, jag frågade min man hur han ställde sig till att anmäla barnen till donationsregistret och han tyckte att vi skulle göra det. Men fy fan vad det tog emot att skriva. För jag menar, de dör ju inte av att jag skriver upp dem men tanken på att... Ja ni vet. Men sedan började jag fundera på om min barn någonsin skulle behöva en transplantation så hoppas jag verkligen att någon annan har anmält sina barn så det finns organ. Det avgjorde saken och jag skrev in barnens namn och skickade snabbt som fan och börjde tänka på något roligt istället. Gjort och glömt, nu behövde jag inte tänka på det mer.

Så igår kom det tre brev från socialstyrelsen. Ett med mitt namn på, ett med Lias namn och ett med Tillys namn. Jag öppnade mitt och läste : Tack för din anmälan till Donationsregistret [...] "Jag donerar mina organ och vävnader efter min död enbart för transplantation". Jaha, va fan, var jag tvungen att få det slängt i ansiktet igen!? Jag öppnade inte barnens brev. De såg bäst ut i sina kuvert.

Det är lite ambivalent men i slutändan är det nog det bästa man kan göra. Ska man dö så är det väl bra om det kan komma något gott ur det.

Har du inte anmält dig så gör det HÄR. Om du vill alltså ;-)