mudhoney's

Imorse hade jag världens bråk med Lia och det slutade med att jag fick lämna henne på dagis, skrikandes och i overall på hallmattan. Det var inget speciellt utan hon kom på småsak efter småsak som byggdes upp och blev till världens undergång i hennes lilla värld - hennes favorittröja var smutsig, hon får inte följa med sin bästis hem idag (hon var skitbråkig och vägrade följa med hem därifrån igår, det är därför) och hon fick inte säga hejdå till pappa (hon skrek så mycket över tröjan att han inte fick en syl i vädret så tillslut sa han bara hejdå och gick). När jag gick från dagis var jag helt slut i huvudet och kände för ett par sekunder att jag önskar att jag kunde lämna henne på dagis över helgen och vila hjärnan lite. Nu sitter jag här och äter lunch (skitgott, tomater, avokado, basilika och olivolja) och läser om jordbävningen i Haiti. Oftast så är det ju så att nyheter som inte är nära en inte blir så känslomässiga så jag har väl inte reagera mer på det än att det är hemskt. I tex tsunamin var det annorlunda för då kände man ju folk som dog. Detta är långt borta och man känner ingen. Men så idag publicerar aftonbladet en sådär klockren bild på en två-årig pojke som har suttit fast i rasmassorna i 2 dygn - när han återförenas med sin mamma. Då blir det plötsligt väldigt nära och man börjar (hemska tanke) fantisera om att de hade kunnat vara jag och min 2-åring. Då blir det så väldigt påtagligt. Och jag tänker direkt på tjaffset jag hade med Lia imorse. Nu vill jag bara åka och hämta barnen och krama dem.

Och när man ändå var inne i det och bläddare genom resten av bilderna på män som har förlorat sina gravida fruar och barn som har förlorat sina föräldrar så inser man hur jävla dum man var som inte reagerade direkt. Klart som fan att man vill sätta sig på första bästa plan och åka ner och hjälpa till på alla sätt man kan. Men jag kan ju inte det. Inte nu. Istället så gör jag vad jag kan härifrån och skänker pengar till Läkare utan gränser. Gör det du med genom att klicka på bilden här: