mudhoney's

I tisdags tog jag min examen. Jag har inte berättat om den för jag kände mig lite dum precis då. Resten av min klass tog den i somras men eftersom jag hade en termin kvar att ta igen efter mammaledigheten så tog jag min nu. Alla andra som gick den här kursen gjorde det mitt i ett program eller som påbyggnad för något. Det var alltså en helt vanlig dag för alla andra. Vi var uppdelade i grupper och skulle presentera påhittade cases för en länsrättsdomare, en ordförande i socialnämnden, en juridiklärare och en socialsekreterare (alla har varit lärare på vår kurs utom han från socialnämnden). Det var lite nervöst för de satt liksom uppradade framför oss och hade redan läst igenom våra förslag så de visste väl redan innan om vi hade gjort ett bra jobb eller inte. Min grupp fick börja presentera caset och efteråt fick de ställa frågor. Det gick verkligen jättebra för oss och som vi kände det så fanns det inget att klaga på. De tog till och med upp oss som föregående exempel när andra grupper presenterade deras. De sa att de borde ha gjort som oss. Det måste alltså ha gått bra. Vi har dock inte fått några betyg än men det känns som att det måste bli bra.

När vi reste oss och skulle gå därifrån så sa några grattis till examen och så var det bra med det. Jag gick sedan och handlade och ställde mig och väntade på bussen i en halvtimme. Jag kom hem, lämnade sakerna och gick och hämtade trötta och gnälliga barn från dagis. Kom hem och lagade mat till två väldigt trötta och gnälliga barn. Min man kommer hem, hoppar in i duschen, klär på sig och åker sedan iväg på jobbmiddag ( detta var bestämt sedan lågt tillbaka). Jag lägger barnen och sätter mig framför datorn med en Ben & Jerry. På mailen och  facebook har gratulationerna strömmat in och det kändes verkligen skönt att det på något sätt hände något. Kul att någon brydde sig.

Men att sitta själv sådär, det hela kändes lite … antiklimax och jag kände mig plötsligt jävligt ensam. Är det såhär det ska vara att ta examen? Visst jag skulle kunnat dra ihop något själv, det är väl så det går till egentligen. Men det är svårt när man inte har en vänskapskrets som hänger samman. Jag har många jättefina vänner men det är nästan ingen som känner varandra. Dessutom är det, på grund av mitt jävla flyttande, utspridda i Sverige (och världen men det är inte mitt fel) Hade det varit sommar och helg hade vi kunnat vara ute, det är en sak. Men att tränga ihop folk i vår lilla lägenhet hade inte funkat, speciellt med tanke på att några av dem inte ens tycker om varandra. Alla släktingar bor långt bort, i andra städer. Ja som sagt, det hade varit svårt att få ihop något.

I Onsdags ringde en av mina bästa vänner och bjöd in mig till spelkväll i helgen. Skitmysigt tyckte jag. Igår var jag där och spelade spel med henne, hennes man och en annan kompis. Det var för min skull fick jag veta då. För att jag hade tagit examen. Hade det inte varit för att jag måste ha min hårda yta utåt ( ;-) ) så hade jag börjat störtböla just där och då. För att hon brydde sig. Hon tyckte inte att det var en jättestor grej och visst, det var inte det inte – storleksmässigt. Men att någon faktiskt tog sig tid och tänkte på mig betyder så mycket att det blev en jättegrej för mig. Jag är jättenöjd med min examensdag nu, även om det blev några dagar senare :-)