mudhoney's

Det har väl varit sådär så det känns inte som något att dela med sig av sådär till vem som helst. Det är bättre nu tror jag. Jag kan inte säga varför. Men jag känner mig mindre irriterad, jag känner att jag vill unna mig själv att må bra. När jag har tränat känns det bra igen, det känns inte som att jag är helt slut och aldrig mer ska träna. Det är mycket i mitt huvud som måste ordnas till innan det här löser sig men jag tror inte att det går åt fel håll. Nu vill jag ha jobb, jag förstår inte vad jag gör för fel. Jag har bra meriter, jag har en bred utbildning och jag tycker att jag har ett förbannat bra CV, ändå kommer jag inte ens till intervju. Det hade varit intressant att veta vad jag gör för fel. Jag vill ha ett jobb där jag behövs. Jag vill bli uppskattad för det jag gör och jag vill göra nytta. Så är det inte när man pluggar. Man kämpar som en jävla idiot för att lämna in ett arbete. Sedan sitter man i tre veckor med världens ångest över vad resultatet ska bli. Sedan får man tillbaka sin pappersbunt med ett G eller VG på. Inget mer. Jag lägger ner timmar på att göra ett bra arbete och allt jag får tillbaka är en eller två bokstäver för man får sällan veta vad som var bra och vad som kunde göras bättre. Man får lite poäng i LADOK också men vad spelar det för roll när de ändå inte tar en någonstans? Det är inte speciellt tacksamt att plugga om man säger så. Då får man tänka utanför ramarna och framåt och jag är ganska less på det nu. Nu vill jag ha något konkret, något jag kan brinna för. Nästa vecka har jag två salstentor efter varandra. Jippie.