mudhoney's

Jag har INGEN självdisciplin. Eller den finns någonstans inom mig men just nu är jag helt av banan. De senaste två åren har jag kämpat som en idiot i perioder. Jag går in för det stenhårt första dagen och så håller det i i några dagar, max några veckor. Som någon jävla jojo-bantare. Det är ju patetiskt. Det räcker att jag fuskar en gång och så tror jag att det är kört så då är det lika bra att ge upp. Och så ger jag verkligen upp genom att trycka i mig skitmat i flera veckor. "För det är ju ändå kört". Jag är ju inte dum, jag vet ju att det inte funkar så. Det var som när jag vägde 110 kilo. Det är jävligt avlägset att väga 110 kilo och tro att man någonsin ska nå sin idealvikt på 60-65 kilo (jag vet inte vad jag har för idealvikt). Men jag minns att jag tänkte att: Sätter jag igång nu så har jag åtminstone kommit en bit på väg om ett halvår. Sätter jag inte igång nu så väger jag fortfarande 110, eller mer, om ett halvår. Sen så kom den där dagen när jag ställde mig på vågen och den visade 69 kilo (för längre än så kom jag inte innan det vände igen). Då var jag väldigt tacksam att jag hade tagit det där beslutet. För annars hade vågen visat 110 kilo den dagen med.

 

Ska sätta upp den här bilden på kylskåpet så slipper ni se den fler gånger ;-) Men när jag tittar på den så vet jag ju att jag KAN. Jag kan ju. Varför förstörde jag det? Och varför klarar jag inte det igen?

I Juli förra året vägde jag 72 kilo. I december förra året vägde jag 87 kilo. GÅR det ens?! Hur är det möjligt? Sedan har jag jojjat mellan 80 och 87 sedan dess, min viktkurva på viktklubb är bara pinsam att se. Och jag vet inte HUR många gånger jag har sagt " NU har jag hittat motivationen, NU ska jag fixa det. NU ska jag tillbaka och tänka rätt. NU har jag hittat rätt metod". Blaha, blaha, blaha. Jag kan knappt säga de orden längre, jag börjar nästan skratta åt mig själv för det är så patetiskt. LCHF kändes så jäkla rätt. Och ganska lätt. Men jag gick ner tre kilo snabbt och sedan stod det still. Och så var det enformigt. Sedan gick jag tillbaka till att räkna kalorier. Och det är egentligen det som funkar bäst för mig för då får jag äta allt. Förrförra veckan fixade jag jättebra men sedan kom fredagen och ungarnas fredagsmys. Jag KAN inte låta bli. ”Jag ska bara ta 25 g chips, det är 150 kalorier så jag klarar min gräns”. Men det gör jag ju inte. ”Ok, bara idag, så sköter jag mig imorgon” och så sätter jag i mig resten av påsen på 2000 kalorier. Döda mig. Sedan kommer lördagen med lördagsgodis. Och så trillar jag dit igen.

 

Sedan tar det tills onsdagen denna veckan innan jag återhämtar mig och börjar räkna kalorierna igen. Det fixar jag. Och jag fixar torsdagen med. Och jag fixar fan fredagen med trots att min mans kompis är här och alla beställer pizza och dricker cider. Då känner jag mig så jävla stolt och tror att det ska gå. Men så kommer lördagen. Och jag tänker ” Ok, bara idag, jag ska fan kunna ha en dag som jag får äta vad jag vill”. Så vi åker till "Godis på landet" och ALLT är gott. Och jag måste ha många av alla sorter för det är ju så jävla jobbigt att de tar slut (jag hatar verkligen mig själv). Så vi åker därifrån och trots att jag ”bara skulle ha lite” så väger min påse mer än resten av familjens påsar tillsammans... Och eftersom jag ändå har ”sabbat allt” så äter jag en alldeles för stor portion spagetti och köttfärssås. OCH två polarkakor med kantareller och skinka. Bara för att jag ska lyckas trycka i mig så mycket jag kan på min ”äta-vad-jag-vill-dag”. Jag hade så ont i huvudet av sockerchocken att jag knappt kunde somna sen. Och nu har jag världens bakfylleångest. Eller baksockerångest. Men jag har skött mig hittills idag.

 

Det är verkligen allt eller inget, jag måste missbruka något. Jag är en matknarkare. Det är ju det jag är.

Jag måste börja träna igen. Jag måste knarka träning istället. Det funkar bara jag kommer in i det (och nu skrattar jag åt mig själv igen). Hur många gånger har jag inte sagt det?